I juni månad i år meddelade Högsta domstolen en dom rörande brottet Egenmäktighet med barn. En av frågorna som behandlades var huruvida barnets vilja skulle få inverkan på domstolens bedömning. Domen kallas för Barnet i Norge (mål nr B 1918-16).

Målet handlade kortfattat om ett barn som hade en mamma i Norge och en pappa i Sverige. Barnet hade sitt huvudsakliga boende hos fadern i Sverige och ett regelbundet umgänge med sin mor i Norge. Efter ett utövat umgänge i Norge återvände inte barnet till Sverige. Barnet hade uttryckt en vilja om att stanna kvar hos modern.

Frågan i målet var således om modern hade begått brottet egenmäktighet med barn.

Brottet Egenmäktighet med barn

Högsta domstolen anförde följande rörande förutsättningarna för att fällas till ansvar för Egenmäktighet med barn:

”För straffansvar bör således krävas att gärningsmannen har såväl tillfälle som förmåga att undanröja det hinder som föreligger för att vårdnadshavaren ska kunna återförenas med barnet. Att gärningsmannen har sådan möjlighet behöver dock inte vara tillräckligt för ansvar. Omständigheterna måste också föranleda att det i det enskilda fallet kan krävas av gärningsmannen att han eller hon undanröjer hindret.” (punkt 15)

Barnets vilja

Vad som är intressant med Högsta domstolens resonemang är vad som därefter följer i domskälen. Högsta domstolen konstaterar att det enligt förarbetena till aktuell lagstiftning uttryckligen står att barnets vilja saknar betydelse för bedömningen av brottet. (NJA II 1962 s. 201). Trots detta konstaterande anför Högsta domstolen att ”Det måste tas i beaktande att kriminaliseringen skedde och förarbetsuttalandet gjordes i en tid då synen på barn var annorlunda än i dag”.

Högsta domstolen går därefter i rak strid mot förarbetena och beaktar barnets vilja vid bedömningen av brottet. Högsta domstolen konstaterar att barnet hade en sådan ålder och mognad att dess vilja måste tas i beaktande. Det ansågs i det aktuella fallet att modern inte kunde ”tvinga” barnet att återvända till fadern i Sverige, då detta skulle stå i direkt strid med barnets uttryckliga vilja.

Modern frikändes slutligen efter att Högsta domstolen konstaterat att det inte kunde krävas av mamman att hon skulle agera på ett sätt som stod i strid mot barnets uttryckliga vilja och att det inte var visat att modern kunde göra mer för att förmå barnet att ändra inställning.

SE MER OM DETTA ÄMNE I ADVOKATSNACK! Klicka HÄR!

Slutsats

Den här bedömningen från Högsta domstolen är något överraskande. Den är väldigt positiv, men överraskande. Det som framför allt överraskar är att Högsta domstolen gör ett så pass tydligt avsteg från lagstiftarens intentioner (uttalandet i förarbetena om att inte beakta barnets vilja).

Den här domen är en milstolpe för principen om barnets bästa enligt min uppfattning. Högsta domstolen har gett principen om Barnets bästa företräde framför uttalanden i förarbetena, vilket måste ses som en stor framgång. I tider då det diskuteras om barns rättigheter och införande av barnkonventionen som lagstiftning tycker jag att detta förtjänas att uppmärksammas.

David Massi

Advokat