Som offentligt biträde i asylprocessen stöter jag många gånger på människor som varit med om hemska upplevelser och som på grund därav mår mycket dåligt, människor som är traumatiserade, människor som lider av posttraumatisk stressyndrom, människor som är deprimerade med mera med mera.

Dessvärre är detta något som jag upplever kan ligga den sökande i fatet när han eller hon ska söka asyl i Sverige, inte syndromet eller sjukdomen som sådan, men dess funktionsbegränsningar.

Den som med faktiska bevis inte kan styrka sitt behov av internationellt skydd kan istället ges tvivelsmålets fördel, det vill säga, sökanden blir, trots bristen av bevis, betrodd i det denne berättar om. Men vad händer med den som inte kan berätta sammanhängande, detaljrikt, med inlevelse och utan inbördes motstridigheter, allt det där som verk och domstolar kräver av en sökande för att denne ska anses vara trovärdig?

Den som mår psykiskt dåligt besitter inte alltid verktygen för att berätta på ett sätt som i våra ögon framstår som trovärdigt. Den som är traumatiserad kan lida av minnesluckor eller på grund av chock inte besitta förmågan att på ett känslofyllt sätt berätta om dess upplevelser. Den som är allvarligt psykiskt sjuk kanske inte alls kan berätta om dess upplevelser och om skälen till varför han eller hon lämnat sitt hemland. Det är istället anhöriga som för den sökandes räkning berättar om skälen till varför han eller hon söker asyl i Sverige. Dessa uppgifter avfärdas emellertid ofta som andrahandsinformation.

Det finns många aspekter att ta hänsyn till vid en bedömning av den sökandes trovärdighet och där menar jag måste vi bli bättre. Vi kan inte utgå från att alla kan berätta på ett sätt som för oss framstår som trovärdigt. Vi kan inte heller utgå från att den som inte berättar på ett sätt som för oss framstår som trovärdigt ljuger. Bedömningen är inte helt okomplicerad. Människoliv står på spel, ett felaktigt beslut kan leda till ett förlorat människoliv, varför det är viktigt att vi resonerar kring och diskuterar dessa typer av frågor. Vi är inte alla Astrid Lindgren, alla besitter inte förmågan att berätta som hon.

/bitr jurist Emelie Andersson