Vid allvarligare brott förekommer det regelbundet att den misstänkte häktas. Skälen för häktning är oftast att hindra den misstänkte från att störa eller försvåra utredningen av brottet. Detta kan till exempel ske genom att den misstänkte påverkar vittnen, undanröjer bevisning eller på annat sätt får information som därigenom underlättar den misstänktes möjligheter att undkomma ansvar.

Vad som är värt att notera är dock att häktningen i sig är ett ytterst allvarligt ingripande mot den enskilde. Man får inte glömma att den misstänkte enbart är misstänkt. Han/hon är alltså inte fälld för brottet ännu och skall därför betraktas som oskyldig. Av denna anledning har lagstiftaren ställt flera krav för att häktning skall kunna aktualiseras. Förutom att det måste föreligga sannolika skäl, krävs att det också föreligger kollusionsfara eller recidivfara (det finns ytterligare ett par särskilda häktningsskäl, men just dessa två är de vanligaste).

Föreligger inte kollusionsfara eller recidivfara skall den misstänkte försättas på fri fot. Även om det föreligger kollusionsfara eller recidivfara skall den misstänkte försättas på fri fot om häktningen inte står i proportion till det lidande(men) som den misstänkte åsamkas i och med häktningen.

Vidare finns det ytterligare restriktioner för åklagaren. Häktning kan bara beviljas två veckor i taget(om inte den misstänkte medger mer tid). Detta för att sätta press på åklagaren att vidta åtgärder skyndsamt och för att utredningsarbetet i häktade mål skall prioriteras. Det finns även restriktioner för domstolen i häktade mål, där det krävs av att häktningsframställningar skall sättas ut till förhandling senast dagen efter att åklagaren hemställt om häktning, vidare att huvudförhandlingen i ett häktat mål måste sättas ut inom två veckor från det att åtal väckts i det häktade målet.

Samtliga dessa krav tar givetvis sikte på att åklagaren skall arbeta skyndsamt med att utreda brott i häktade mål, samt att domstolen skall arbeta skyndsamt genom att få häktade mål utsatta.

Med det ovan anförda sagt noterar jag som försvarare inte allt för sällan hur domstolar allt för lätt beviljar åklagare åtalsförlängning efter åtalsförlängning utan att sätta någon press eller några krav på åklagaren. Jag råkar också på åklagare som i sin tur inte sätter någon större press eller några krav på utredarna av brottet (polisen). Detta är särskilt aktuellt under sommarperioder men förekommer året runt. Det är givetvis inte acceptabelt att misstänkta sitter häktade längre än nödvändigt för att utredande poliser har semester eller för att resurser saknas hos polisen. Att en person skall sitta häktad för att polisen eller åklagaren saknar resurser är givetvis inte acceptabelt.

Många gånger får man som försvarare känslan att åklagare och polis medvetet fördröjer utredningarna, för att man helt enkelt vill ha den misstänkte i förvar. Detta är givetvis fullständigt oacceptabelt. Häktningen blir då i princip ett straff mot den misstänkte utan att denne fått en domstolsprövning i skuldfrågan.

Det är hög tid att domstolarna skärper till synen på långa häktningstider. Drick lite red bull! Piggna till! Sätt ner foten! Ställ högre krav på åklagaren att skyndsamt genomföra förundersökningar. Går det inte tillräckligt fort? Försätt den misstänkte på fri fot. Vi får faktiskt inte glömma bort att den misstänkte inte är dömd för brottet, och skall därför betraktas som oskyldig.

Advokat David Massi