Advokat Massi | bevisbördan i brottmål
476
post-template-default,single,single-post,postid-476,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.1,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive

bevisbördan i brottmål

bevisbördan i brottmål

”Ställt utom rimligt tvivel”, ”Full bevisbörda”, ”Styrkt”, ”Trovärdigt”, ”Tillförlitligt”

Om du någon gång har varit vid en brottmålsförhandling har du garanterat hört något eller flera av de ovanstående uttrycken. Det är nämligen uttryck som används frekvent i brottmålsrättegångar och de tar sikte på åklagarens bevisbörda.

I brottmål har åklagaren ”full bevisbörda”. Det är åklagaren som skall ”styrka” att den tilltalade (den åtalade) har begått den brottsliga gärningen. Uttrycket ”ställt utom rimligt tvivel” beskriver hur höga beviskraven är i brottmål. Det skall således inte finnas något rimligt tvivel att det kan ha gått till på annat sätt än det sätt åklagaren påstår. Ett annat klassiskt uttryck som beskriver samma sak är att ”det skall vara praktiskt taget uteslutet” att det kan ha gått till på annat sätt än det sätt åklagaren påstår. Detta innebär att alla andra rimliga alternativa händelseförlopp skall vara uteslutna. Är de inte det, har åklagaren inte fullgjort sin bevisbörda.

Vad innebär då detta i praktiken?

Teknisk bevisning såsom dna-spår, fingeravtryck, telefonavlyssning, rättsintyg, är oftast väldigt stark bevisning. Om en tilltalad till exempel säger att inte befunnit sig på en viss plats, men dna-spår och fingeravtryck från den tilltalade hittats på platsen, är det styrkt att han/hon befunnit sig på platsen mot sitt förnekande (såvida han inte har en rimlig förklaring till varför spåren finns på plats).

Teknisk bevisning är således stark bevisning och kan räcka väldigt långt. Den tekniska bevisningen kombinerat med en målsägandes berättelse kan således vara tillräcklig för att därmed säga att åklagaren fullgjort sin bevisbörda.

I många fall finns det dock ingen teknisk bevisning, utan endast parters och vittnens berättelser om händelseförloppet. I dessa fall blir det lite klurigare att bedöma huruvida åklagaren fullgjort sin bevisbörda.

Låt oss ta ett exempel. I ett mål om misshandel på en nattklubb finns 3 utsagor. 1. En målsägande som berättar om hur han/hon blivit misshandlad. 2. En tilltalad (misstänkt) som erkänner att han utövat misshandeln, men menar att han/hon gjort detta i självförsvar (nödvärn). 3. Ett vittne (kompis till målsäganden) som sett händelseförloppet och bekräftar målsägandens berättelse).

I dessa fall måste domstolen bedöma trovärdigheten och tillförlitligheten till de uppgifter som alla lämnat. Utgångspunkten i brottmål är den tilltalades uppgifter. Det krävs således att målsägandens berättelse och vittnets berättelse tillsammans har sådan styrka att domstolen kan lämna den tilltalades berättelse där hän.  Denna bedömning är på inga sätt lätt.

Det är ytterst ovanligt att en målsägandens uppgifter ensamma räcker för en fällande dom. Även om det finns ett vittne till händelsen behöver på inga sätt innebära att åklagaren fullgjort sin bevisbörda. Domstolen måste göra en bedömning av vittnets trovärdighet och tillförlitlighet. Har vittnet berättat  sammanhängande och logiskt? Överensstämmer vittnets berättelser med övriga omständigheter? Är vittnet vän med någon av parterna? Var vittnet nykter/onykter när han/hon gjorde sina iakttagelser? kan vittnet ha påverkats och därmed fått sina minnesbilder sammanblandade med målsägandens minnesbilder?

Det är viktigt att skilja på begreppen trovärdighet och tillförlitlighet. Ett vittne kan i praktiken vara trovärdigt men inte tillförlitligt. Vittnet kan berätta logiskt, sammanhängande och på ett övertygande sätt, men uppgifterna kan likväl vara oförenliga med andra objektiva omständigheter. Uppgifterna kan således vara trovärdiga men sakna tillförlitlighet.

I exemplet ovan (den kursiverade texten) kan det inte uteslutas att målsäganden och vittnen, som är kompisar, berättar samstämmigt enbart på grund av att de är vänner. Det går heller inte att utesluta att vittnet på grund av t ex alkoholberusning missat väsentliga delar av händelseförloppet. I dessa fall kan även utredningens robusthet ifrågasättas. Händelsen ägde rum på en nattklubb. Rimligtvis borde det finnas fler vittnen, såsom personal, eller andra ”neutrala” vittnen. I brist på sådan bevisning kan utredningens robusthet ifrågasättas och det faller tillbaka på åklagaren. Det kan i sådana sammanhang leda till en frikännande dom även om målsägandens och vittnets uppgifter i och för sig är trovärdiga och tillförlitliga.

Att bevisbördan ställs högt i brottmål är en självklarhet. Beviskravet finns där för att skydda oskyldigt anklagade människor. Bevisvärdering av parts- och vittnesutsagor är något som är svårt och väldigt ofta riskerar att bli godtycklig. Parter och vittnen kan bedömas som trovärdiga men behöver inte vara tillförlitliga. Som framgår ovan är det många bedömningar och många frågor som domstolen måste ställa sig vid bedömningen av vittnets utsaga. Domstolen måste utgå från den tilltalades berättelse och ifrågasätta de uppgifter som lämnas av andra berörda (målsäganden och vittnen).

Åklagaren måste således presentera en robust utredning. Han/hon måste åberopa bevisning som styrker åtalet. Det räcker inte med målsägandens uppgifter. Ej heller ska det räcka med målsägandens kompis som vittne, särskilt inte om det finns annan bevisning att tillgå, till exempel neutrala vittnen eller teknisk bevisning.

/Advokat David Massi