Häromdagen försvarade jag en klient som åtalats för grov misshandel. Det var en ganska lång rättegång med ett större antal vittnen. Åklagarens bevisning baserades på målsägandens uppgifter och ett flertal vittnesutsagor. Någon teknisk bevisning fanns inte.

Under rättegångens första dag kom en gammal kvinna fram till mig. Hon var släkt med målsäganden, som precis blivit utsatt för ett tufft motförhör. Kvinnan var upprörd och arg på mig för att jag hade pressat hennes släkting och för att jag ifrågasatt de uppgifter som han hade lämnat. ”Du borde skämmas” sa hon när hon skällde på mig.

Efter rättegången kunde det konstateras att motförhören med såväl målsäganden som med vittnena haft sin verkan. Domstolen bedömde att deras (målsäganden och vittnenas) uppgifter inte var av sådan styrka att de räckte för en fällande dom. Den frikännande domen mot min klient var ett faktum.

Så, borde jag som försvarare skämmas? Min roll som försvarsadvokat är att tillvarata min klients intressen. I denna uppgift ingår att kritiskt granska alla uppgifter i målet, inklusive de uppgifter som lämnas av målsäganden och vittnen. I den rollen ingår att hålla motförhör med målsäganden och vittnen och att i motförhöret få fram uppgifter som kan vara till fördel för den misstänkte.  Det är värt att komma ihåg att den misstänkte enbart har sin försvarare. Mot honom och försvararen står hela rättsapparaten, med alla de resurser som åklagare och polis har.

Så svaret till den gamla kvinnan, är nej. Jag skäms inte. En försvarare ställer inte frågor för att förnedra eller kränka. I egenskap av försvarsadvokat måste jag dock tillvarata min klients intressen. Frågor som måste ställas kommer att ställas, oavsett om målsäganden är ledsen, upprörd eller i tårar. En försvarsadvokat kan inte sluta ställa frågor för att han/hon tycker synd om målsäganden. En försvarare som slutar ifrågasätta är ingen försvarsadvokat.

/Advokat David Massi